Manvargen är ett hunddjur men är inte särskilt nära släkt med varken vargar eller rävar utan tillhör ett helt eget släkte (Crysocyon). Arten är den minst sociala av alla hunddjur och namnet syftar på den svarta manen de har längs ryggen. De långa benen är en anpassning till det höga gräset på Sydamerikas grässlätter där manvargen hör hemma. Manvargar kan inte springa särskilt fort med sina styltliknande ben. De jagar istället sina byten genom att smyga på dem. De stora öronen och den goda hörseln gör att manvargarna kan pejla in exakt var i gräset som bytet befinner sig och de kan attackera utan att ens ha sett bytet. Det naturliga utbredningsområdet för manvargar krymper eftersom grässlätterna odlas alltmer och används som betesmark för tamboskap. Manvargen är skyddad i vissa länder men jagas på flera platser. Ögonen, pälsen och svansen används till exempel fortfarande som lyckobringare enligt gamla traditioner. Det finns troligen bara 17 000 manvargar kvar i naturen. Parken Zoo deltar i det europeiska avelsprogrammet för att bevara arten samt sprider information om problematiken i naturen.
Här är en berikningsfilm med manvarg och asiatisk vildhund: https://www.youtube.com/watch?v=PFGwQl3JBX0
Vetenskapligt namn | Chrysocyon brachyurus |
Storlek | 120–130 cm, mankhöjd: 70–90 cm |
Vikt | 20-35 kg |
Föda | Frukt, växter, mindre däggdjur, fisk, amfibier |
Dräktighetstid | 60–70 dygn |
Antal ungar | 2-5 st |
Livslängd | 10-15 år |
Livsmiljö | Grässlätter och buskiga skogar |
Utbredning | Centrala och östra Sydamerika |
Levnadssätt | Ensamlevande |